Så jag skrev ju att jag skulle försöka reda ut med mig själv varför jag ens startat en blogg, vad fick bägaren att rinna över att jag kände behovet att delge mina tankar så att vem som helst kan läsa.. 

Nja precis, varför vill man göra en sån sak, fläka ut sig själv känslomässigt att vem som helst, du är ute som egentligen inte betyder något för mig, du kan ha en åsikt om hur jag lever, mår, tänker, uttrycker mig eller till och med hur jag skriver. En ganska märklig idée om jag får säga det själv. 

Iaf, som de flesta människor, jag säger människor och inte tjejer, så hade jag en såndär "PMS" vecka, en vecka då jag har känt mig allmänt deppig, dom kommer lite nu och då, inte lika ofta som förut då det mer var ett konstant tillstånd i min psykiska hälsa, numer kommer dom mer sällan, vilket jag är otroligt tacksam för, men nu slår det till så oväntat att man knappt vet hur man ska hantera det. När man är inne i det, förut, när jag var yngre, och mer eller mindre alltid mådde så, inte hade något kontroll på mina känslor alls, då kunde man hantera eller "hantera" det på ett annat sätt, för det var hur man alltid mådde, och med lite alkohol på det var man helt oberäknelig, nästan lite skärmmande när man tänker på det, att någon ens kunde tänka sig att umgås med en är ett mirakel skulle jag säga... aja, utsvävning, nu skulle jag ju komma till hur jag mådde här i veckan... dåligt, jag mådde dåligt, deppad, sov dåligt, hade mardrömmar... att man ens ska ha mardrömmar längre känns inte okej, något ska man väl slippa när man blir äldre, men icke. 

Sånna här veckor grundar sig alltid i att jag känner mig ensam, det är som jag kommer på att jag är singel med kompisar/familj som inte bor i samma kommun och därmed ingen som man kan spontanhänga med på en veckokväll sådär... man orkar ju inte åka iväg så himla långt efter jobbet liksom, man blir lite lat.

Som tur är har jag världens finaste bror som har umgåtts med mig hela helgen när jag berättade att jag känt mig deppig och ensam, det är alltid skönt att ha någon som förstår vad man behöver. 

Jag förstår bara inte hur man kan känna sig så otroligt ensam emellanåt, som att ens kompisar inte förstår en, man känner inte att dom lyssnar på en riktigt. Det kan kännas riktigt tungt, när man själv tycker att man lyssnar på deras problem så fort dom ringer, och det är oftast samma problem varje gång... "alltså -kille- har blablabla, vad ska jag göra?!?!?" uhm jadu... man lyssnar, kommer med förslag, men när det pågått en längre tid, här snackar vi månader, flera månader, då ger man ju upp efter ett tag och tar bara emot allt dom vill ha ur sig. Men det är väl därför man har kompisar, man behöver någon som finns där för en när man mår dåligt, när man mår bra, när man vill ha sällskap eller bara någon att fnittra med eller vad ni nu gör med era kompisar, iaf någon som förstår en. Men så känner inte alltid jag att jag har, inte alltid någon som förstår mig och vad som försiggår i min skalle och det är då jag känner mig ensam och deppig, precis som nu i veckan.

Nu har jag däremor haft min dipp, städat och rensat ut ur lägenheten på all röra och genast känns det lite bättre. 

Det får man se som positivt, jobbar man på det så kommer man en dag må bättre, tänk om man hade vetat det som tonåring, det hade varit lättare då, men man tror ju sällan på något innan man själv har upplevt det, eller hur? 

Jäklar vilket långt, flummigt inlägg det blev.