Senaste inläggen

Av tessisamess - 30 april 2015 10:27

Jag har funderat på det här lite fram och tillbaka, vem är mest ytlig när det kommer till val av partner, män eller kvinnor?

Min första tanke är ju att kvinnor är mest ytliga eftersom vi själva är oftast väldigt ytliga när det kommer till vårt eget utseende, allt ska vara perfekt, hela tiden. Men när jag väl började tänka på saken så tror jag nog att jag ändrade uppfattning ganska fort. Kvinnor vill ju självklart också någon som ser bra ut och tar hand om sig själv, men det handlar nog mer om att man vill ha någon som är presentabel, inte luktar gammal svett och springer runt orkada och lurvig (om inte det här är en del av hela looken då såklart), men det är ju betyldigt mer vanligt, vad jag ser ut iaf, att tjejer oftare är snäppet snyggare än sina killar. Och just nu pratar jag bara yta, inget annat, så man får inte blanda in personligheter i det hela.

Män däremot, går alltid på dom lite snyggare tjejerna, dom som sminkar sig bäst, dom som är lite mer tränade, lite snyggare i håret. Vilket jag tror leder till att tjejer ser till att vara lite snyggare och piffa sig lite mer hela tiden. Att killar är en stor bidragande orsak till vår utseendefixering. Självklart gäller det inte alla killar och alla tjejer, men ibland är det roligare och lättare att dra alla över en kam när man vill komma fram till en poäng som man så bittert, sarkastiskt, ironiskt och/eller elakt har tänkt ut. 

Ofta när jag går ut med mina tjejerkompisar så tänker man ju att man piffar sig för sin egen skull, för man själv vill vara fin, men varför gör man egentligen det, tycker man inte att man är fin som man är, varför ser man alla sina skavanker så himla tydligt och vem är man rädd ska se dom? Jo killar, jag struntar väl i vad andra tjejer tycker, men det är just killar man vill ska tycka att man är snygg och eftersom alla andra är så förbannat piffade så måste man ju själv också piffa sig, annars har man inte en chans. Skulle vi alla gå a' naturell tror jag att killarna skulle sitta där och viska om hur risiga vi såg ut. För dom är ju vana att vi är så piffiga.

Men vems fel är det från början, killarna som jobbat fram att vi ska vara piffiga eller vi tjejer som alltid har varit det och därmed gett dom den synen... 

Av tessisamess - 22 april 2015 21:14

även fast jag är så svennebanan man kan bli, eller nej föresten jag har ju inte blont rakt hår, men i övrigt, väldigt svennebanan, så måste jag säga att jag oftast tycker vi är ett ganska tråkigt folk dit jag helst inte vill räkna mig själv. Ja helst skulle jag vilja bli världsmedborgare och kunna resa vart jag vill när jag vill utan att bry mig om gränser, men det finns väl nått negativt i det också.

För det är vi svenskar bra på att hitta, det negativa, förutom om man ber om lite negativ feedback, då finns inget, väldigt lustigt det där. 

Exempel, jag ber mina nära å kära, främst kompisar då, om lite feedback om hur jag beter mig, finns det något jag kan ändra, gör/säger jag saker folk retar sig på? Man har ju alltid dom sidorna och hur ska man jobba på dom om man själv inte vet om dom? Men icke, enligt mina kompisar är jag den bästa i världen, en stor fet och ouppskattad lögn. 

Däremot exempel 2, jag sitter och fantiserar om vad jag skulle göra om jag bara ville lalla runt i nått varmt härligt land, eller inte lalla utan leva, då spånar jag högt att man kan ju starta ett litet B&B på nån ö i Västindien, himla mysigt låter det. Men här kommer dom, drömmotståndarna, nej usch hur skulle det gå till, Gud så jobbigt, städa efter massa skitiga turister. Varför!? Varför är man då så negativ, tänk om det här är något jag seriöst överväger, varför stöttar man då inte den drömmen? Med, shit va roligt, spännande, vilket äventyr!! Passa på medan du lever! 

Andra nationaliteter (enligt vad jag upplevt) dom kommer på en sak, får ett infall, en idé, och bara kör! Det får bära eller brista, men man har ändå chansat på det man vill göra. Men här i svennebananland, där överväger vi alla för och nackdelar till att det senare har vunnit, så får även den drömmen följa oss i graven. 

Peppa varandra och se till att din galna dröm går i uppfyllelse, man komer inte ångra sig är jag helt övertygad om. 

Av tessisamess - 21 april 2015 13:07

Ja som dom flesta av oss kan se idag så skiner solen och humöret blir då automatiskt på topp, man blir piggare och inte ens buss-förseningar kan dra ned det, man kan ju trotts allt då sitta på busshållplatsen i solen, läsa sin bok och ha det sådär allmänt bra. Just nu har jag börjat läsa "Trasig" - Shy Keenan, handlar om Shy som liten när hon blir utsatt för det mesta hemsketer man kan tänka sig, fattar inte varför jag envisas med att läsa sånt där... blir bara arg och upprörd, men som sagt, humöret är upplyft av solen.

Så kommer man till jobbet, går in på toa och nån har skitit och inte rengjort efter sig, OCH! lämnat locket öppet, så man ser ju verkligen att det är snuskigt, usch alltså! fyfan. Vi är ju bara 20 pers som jobbar på min avdelning och kanske 10 som går på den toaletten, kan man inte göra rent efter sig? vanligt hyfs. Bläh. 

Men! ack den som låter sig påverkas av sånna här "hemskheter" man kan stöta på. 

-Håller mig för att inte maila hela avdelningen att göra rent toan efter sig när man har skitit- 

Av tessisamess - 20 april 2015 14:00

Jag tycker helt klart att man ska vara ego, så länge ens egoism inte går ut över dom runt omkring en.

Såklart man ska tänka på sig själv och se till att man själv har det bra och mår bra.

Men ibland måste man också anpassa sig efter den övriga befolkningen, man måste anpassa sig själv och sitt beteende så det skapar ett flyt när man är ute på allmän plats, där andra människor rör sig. 

Om du nu promt måste stanna för att läsa/skriva sms, surfa på telefon, eller vad du nu gör på din telefon som innebär att du måste stanna, se då till att göra det på en plats där du inte är i vägen. 

Kan bara inte begripa när man röra sig ute i allmänheten att man inte vill underlätta för ett lättare flöde isället för att bara tänka på sig själv och vara i vägen för alla andra, InTheWayPeople, det är sånna man vill bli av med. Urk. 

Av tessisamess - 19 april 2015 20:34

Så jag skrev ju att jag skulle försöka reda ut med mig själv varför jag ens startat en blogg, vad fick bägaren att rinna över att jag kände behovet att delge mina tankar så att vem som helst kan läsa.. 


Nja precis, varför vill man göra en sån sak, fläka ut sig själv känslomässigt att vem som helst, du är ute som egentligen inte betyder något för mig, du kan ha en åsikt om hur jag lever, mår, tänker, uttrycker mig eller till och med hur jag skriver. En ganska märklig idée om jag får säga det själv. 


Iaf, som de flesta människor, jag säger människor och inte tjejer, så hade jag en såndär "PMS" vecka, en vecka då jag har känt mig allmänt deppig, dom kommer lite nu och då, inte lika ofta som förut då det mer var ett konstant tillstånd i min psykiska hälsa, numer kommer dom mer sällan, vilket jag är otroligt tacksam för, men nu slår det till så oväntat att man knappt vet hur man ska hantera det. När man är inne i det, förut, när jag var yngre, och mer eller mindre alltid mådde så, inte hade något kontroll på mina känslor alls, då kunde man hantera eller "hantera" det på ett annat sätt, för det var hur man alltid mådde, och med lite alkohol på det var man helt oberäknelig, nästan lite skärmmande när man tänker på det, att någon ens kunde tänka sig att umgås med en är ett mirakel skulle jag säga... aja, utsvävning, nu skulle jag ju komma till hur jag mådde här i veckan... dåligt, jag mådde dåligt, deppad, sov dåligt, hade mardrömmar... att man ens ska ha mardrömmar längre känns inte okej, något ska man väl slippa när man blir äldre, men icke. 

Sånna här veckor grundar sig alltid i att jag känner mig ensam, det är som jag kommer på att jag är singel med kompisar/familj som inte bor i samma kommun och därmed ingen som man kan spontanhänga med på en veckokväll sådär... man orkar ju inte åka iväg så himla långt efter jobbet liksom, man blir lite lat.

Som tur är har jag världens finaste bror som har umgåtts med mig hela helgen när jag berättade att jag känt mig deppig och ensam, det är alltid skönt att ha någon som förstår vad man behöver. 

Jag förstår bara inte hur man kan känna sig så otroligt ensam emellanåt, som att ens kompisar inte förstår en, man känner inte att dom lyssnar på en riktigt. Det kan kännas riktigt tungt, när man själv tycker att man lyssnar på deras problem så fort dom ringer, och det är oftast samma problem varje gång... "alltså -kille- har blablabla, vad ska jag göra?!?!?" uhm jadu... man lyssnar, kommer med förslag, men när det pågått en längre tid, här snackar vi månader, flera månader, då ger man ju upp efter ett tag och tar bara emot allt dom vill ha ur sig. Men det är väl därför man har kompisar, man behöver någon som finns där för en när man mår dåligt, när man mår bra, när man vill ha sällskap eller bara någon att fnittra med eller vad ni nu gör med era kompisar, iaf någon som förstår en. Men så känner inte alltid jag att jag har, inte alltid någon som förstår mig och vad som försiggår i min skalle och det är då jag känner mig ensam och deppig, precis som nu i veckan.

Nu har jag däremor haft min dipp, städat och rensat ut ur lägenheten på all röra och genast känns det lite bättre. 

Det får man se som positivt, jobbar man på det så kommer man en dag må bättre, tänk om man hade vetat det som tonåring, det hade varit lättare då, men man tror ju sällan på något innan man själv har upplevt det, eller hur? 


Jäklar vilket långt, flummigt inlägg det blev.

Av tessisamess - 17 april 2015 14:37

Så nu kommer det, första inlägget. 

Måste säga att jag är lite besviken på att jag inte lyckades hitta hur jag kunde förhandsgranska hur mina inställningar faktiskt ser ut, det kanske inte ens går att läsa det här nu för att jag gick helt crazy med färgerna. Jag gillar färg. :)

 

Hade egentligen tänkt att första inlägget skulle handla om varför jag startade en blogg, anledningen är ju inte att jag vill skriva inlägg om vilka färger min sida ska ha, det hade ju blivit en otroligt kort blogg då, men tänker nu att nästa inlägg istället får återge varför jag ska blogga. Frågan är varför man inte startar en handskriven dagbok istället som när man var liten, för troligen om några år kommer jag ju skämmas och fnissa över vad jag har skrivit här, precis som jag gjorde när jag läste min gamla dagbok från när jag var 9 år. Nej skriver jag blogg kanske jag kan nå några andra förvirrade själar där ute och påverka era liv, för det är väl därför man bloggar, för att nå andra människor med sina tankar, idéer, bilder, liv och ack så intelligenta åsikter som vi alla har (jag tycker dock att mina är dom bästa och ni andra oftast inte har fullt lika smarta åsikter som jag, ödmjuk in i det längsta)

 

Humor och allvar, det är vad jag tydligen ska satsa på iaf. 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
April 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards